Fiolgalenskap

Dikt av Ossian Forsberg

Jag vill nu beskriva en man bland fantaster
som till sina övriga tärande laster
har lagt en passion för fiolbyggeri
som har gripit hans själ, men han har bryderi
och tycker Antonius och Josef med flera
borde fått leva för att instruera

Han står där och hyvlar och slipar och knackar
och lyssnar på rington i kanter och backar
på sarger och bjålken och allt vad det heter
och med decimaler av var millimeter
han mäter på plattor , i bågar och hörn
så nog har han jobbigt , han amatör´n

Sitt huvud han kliar och börjar fundera
"hur kunde de gamle få allt att fungera?"
De kunde ju ej programmera datorer
och visste inget om oscillatorer.
Men kunde nog allt om fiol`ns mekanik
om träkvalitet och lackeringsteknik

Han läser i böcker på alla de språken
om stallets funktion och vikten på stråken
om hartser och vargton och luftvolym
och de lacker han blandar doftar parfym
Men han önskar förstås att han kunde få låna
nå´t gammalt recept på ett lack från Cremona

Att flyga till månen är nu bagateller
och man får svar i siffror , tabeller,
på frågor man ställer till datamaskiner
men får inget svar om det rör violiner.
Nog är det väl konstigt, teknikexplosionen
kan ej visa vägen till ädlaste tonen

Den vägen är villsam med snärjiga snår
att hitta den kanske han aldrig förmår.
Det finns ingen genväg, det gäller att söka
att tålmodigt forska och vetandet öka.
Men om hans passion inte ebbar ut
så kanske han lyckas till slut